Teknik 1e

2. DATORBEARBETNING Huvudmenyn i "Perspektivprogrammet". Vid varje "Nummer" finns sedan ett stort antal undermenyer med en mängd olika funktioner
Mellan 1984 och 1994 arbetade jag i en "Amiga 4000" fram ett ett datorprogram som möjliggjorde perspektivritningar av hur enkla eller komplicerade figurer som helst. Detta program använder jag vid mitt vanliga skissarbete. Det är gjort så att jag på en matrisskrivare kan ta ut i stort sett hur stora bilder som helst. Bilden skiktas upp i "lakan" med A4-bredd. Jag använder alltså tabulatorpapper vid utskrifterna. Eftersom det är ett "Amiga-program" ser användargränssnittet inte ut som i PC.
Först ritas alltså "lakan A1-A6" ut. Sedan forstsätter skrivaren med B1-B6, C1-C6 etc.
Medan printern skriver ut hela bilden spänner jag upp målarduken med hjälp av kraftiga magneter på en snett stående vägg som är beklädd med 1 mm tjock järnplåt som som i sin tur är skyddad av en tunn plastfolie (så att järnet inte rostar). Efter uppsättningen med magneter sprayar jag vatten över hela dukytan. Spänner på nytt med magneterna och låter sedan det hela torka. Det är viktigt att duken verkligen blir spänd och helt plan om man skall använda airbrushteknik. Här har jag använt en grov duk "Galleria Professional" även om jag oftast brukar ha en finare gräng på väven. Därefter är det dags att börja måla bakgrundsfärgerna. I det här rummet är det en stor evakueringsfläkt, (se verkstadslokaler), men utöver detta måste jag bära en övertrycksmask som gör att den luft jag andas är fri från färgstoff.
3. OLIKA SPRUTOR Uppspänning av duk, airbrushmålning av bakgrundsfärg samt upphängningskrokar för sprutorna. 6 sprutor finns upphängda. (En för vit färg, en för gul, en för röd, en för blå och en för svart färg samt en liten retuschspruta).
DeVilbiss-sprutan har jag mest erfarenhet av. Tyvärr får jag inte tag i den längre. Den verkar ha försvunnit från marknaden, åtminstone här i Sverige. Fortfarande har jag dock tre som fungerar. Den här sprutan har varit väldigt tillförlitlig och lätt att rengöra, vilket inte är minst viktigt. Jag har haft sådana sprutor under ca 35 års tid.	Walther-Pilot-sprutan har jag använt några år. Dyr (ca 4000 kr) men inte lika tillförlitlig som DeVilbiss. Också svårare att rengöra.		Air Gunsa-sprutan är den som jag sist köpte. Den verkar hittilldags efter ca 5 års användning tillförlitlig och relativt lätt att rengöra. Priset är också betydligt bättre än Walther-Pilot. En sådan här spruta AZ 40 HTE kostade ca 1800 kr år 2003.
Man bör lätt komma åt alla delar som kommer i beröring med färgen.		Det här är mina små retuschsprutor. Den övre, EFBE-sprutan, använder jag mest. Den nedre är en "Rotring-spruta"
		Till alla dessa sprutor behövs det givetvis tryckluft. Delvis under bordet till koppartryckspressen finns min ca 36 år gamla kompressor med en tank på 120 liter. Den fungerar utmärkt fortfarande. Från den går det en huvudslang till det rum där jag arbetar med airbrushtekniken. Där fördelas sedan slangen i 7 klenare luftslangar som i sin tur går till sex färgsprutor och en luftspruta. Kompressorn kan alltså inte stå i samma rum som där man sprutar färg. Då skulle kompressorns luftintaget bli alldeles igengrott.
4. SKYDDSUTRUSTNING Övertrycksmaskarna är placerade på en rätt så hög hylla så att det blir bekvämt när man skall placera kompressorn på ryggen. Kompressorn är utrustad med tre filter som stoppar mot damm och giftiga ångor. Hela utrustningen är inte särskilt besvärande att använda. Den väger inte mycket. Däremot kan man i början glömma bort att man har en "puckel" på ryggen. Man får alltså ta det litet vackert i svängarna.
Till vänster torkning av bakgrundsfärg och till höger tillskärning av utskrivna tabulatorpapper.
Inpassning och tejpning av de olika delbilderna. Dessa "lakan" passar exakt.		Samtliga "lakan" ihoptejpade och uppsatta på ett stort snett stående ljusbord
5. SKÄRNING AV SCHABLONER Medan bakgrundsfärgen sprutades (många lager) och torkade hade matrisskrivaren ritat upp bilden på en lång remsa som jag sedan delade upp i "A-lakan", "B-lakan" etc. Ena sidan av varje delremsa skärs sedan ren på vänstra sidan. där finns små fyrkantiga passmärken som markerar var snittet skall gå. Nu är det bara att tejpa ihop dem. Noggrann måste man förståss vara, så att delarna verkligen kommer på exakt rätt ställe. När alla remsor är sammansatta placerar jag hela "arket" på stort ljusbord eller rättare en hängande ljuslåda som jag kan placera snett utskjutande från väggen. Det är bekvämare att arbeta då. Den här ljuslådan har ett antal rörljus bakom den mjölkvita glasskivan. Den är också utrustad med en ljusdimmer så att inte ljuset blir för bländande och en liten evakueringsfläkt som gör att luften inne i lådan inte blir för varm. Det skulle nämligen kunna äventyra passningen när man gör schablonerna.
Första schablonen ritas och skärs ut. Under schablonkartongen har jag en stor skärmatta vilket underlättar. Kartongen är av 270 gr hårt pressat papper.
Schablonerna kan göras av folie eller kartong beroende på hur komplicerade former det är. Folien använder jag alltid till serifoliegrafi (Se den tekniken) eftersom man där skall använda samma schablon många gånger och kartongen skulle då inte vara nog stabil. Här är det annorlunda. Dels är det rätt så stora rena former och dels skall den bara användas en gång. I stort bestod ju bilden av tre olika "skikt" i djupled varför det var naturligt att göra en schablon för den innersta omgången, en för den mellersta och en för den yttersta (Se bilderna längst upp på sidan). Först tejpar jag ihop några kartonger för att få ett tillräckligt stora ark. Därefter placerar jag kartongen ovanpå "originalritningen" på ljusbordet. Som du ser på bilden ovan till vänster ser man rätt bra igenom kartongen. Efter uppritningen skär jag ut delarna med en skalpell och tejpar sedan på nytt ihop alla delar (se nedan till vänster).
Första schablonen på plats.		Friläggning av en "sfär". Magneter runt om.

6. FASTSÄTTNING AV SCHABLONER Man målar en detalj i taget. När, som man tror, den första är färdig torkar man den med en hårfläkt och tejpar fast "locket" för att därefter öppna en annan del. Till sist har alla delar fått sin färg och det kan vara på plats att kolla resultatet. Man låter inte magneterna sitta kvar längre än nödvändigt.
		7. KOLL AV LJUSHETSVÄRDEN (VALÖRER) Oftast arbetar jag med skisser innan jag gör den stora bilden. Eftersom man blockerar alla ytor som jag inte just arbetar på kan det vara svårt att veta hur valörerna (ljushetsvärdena) är i förhållande till de angränsande ytorna. På sin skiss kan man då med en gråskala känna in vilket ljushetsvärde en viss yta skall ha. Sedan kan man kolla på den stora bilden var man ligger. Är det bra eller skall det vara ljusare? - mörkare?. När man testar med gråskalan så kisar man med ögonen. då ser man mer med sina stavar än tappar och färgtonen blir inte särskilt tydlig medan däremot färgens ljushetsvärde blir det. Du kan använda samma gråskala som till akvatintetsningar (Etsnings - nyckel som PDF Klicka)
Här är endast den stora blå slipsliknande ytan öppen.		Utseendet efter schablon 1.
För att få absolut passning om man måste tillbaka med schablonen igen, sätter jag många kraftiga magneter längst upp så att de bildar ett "gångjärn". Därefter kan jag lyfta upp schablonen och tillfälligt fästa den i taket. Se bilden till höger. I taket har jag alltså också ett par järnplåtar så att magneter har något att fästa mot.
Utseendet efter schablon 2.		Utseendet efter schablon 3.
I det här fallet var det rätt så enkla och klara schabloner, så det var möjligt att begränsa sig till tre stycken, en för varje sfäromgång.

8. FÄRGKVALITET Den färg jag brukar använda är Rowneys konstnärsakryl "formula". Tyvärr har de slutat med tillverkningen av just den mer halvflytande färgen men ännu har jag ett lager som möjliggör fortsatt verksamhet. Även om "formula-kvalitén" är halvflytande måste man ändå späda den något med vatten och alltid låta den passera en sil innan den hamnar i sprutpistolens färgkopp. Har man en "stummare" kvalité på färgen blir det mer jobb med spädning och silning. Färgen får inte bli för tunn och inte heller för tjock. Viskositeten är alltså viktig. Man får pröva sig fram. Sprutans munstycke och kompressorns arbetstryck är viktiga faktorer. Vissa konstnärsfärger är till sin karaktär transparenta andra är opaka. Du kan ju i den här tekniken få alla opaka färger transparenta men inte tvärtom. Exempelvis är monastralblått transparent medan coelinblått är opak. Permanent rose är transparent medan kadmiumrött är opak etc. Detta måste man känna till. Men "paletten" behöver inte vara särskilt stor när man arbetar i airbrushteknik. De flesta färgblandningar sker i åskådarens öga (hjärna). Genom att exempelvis spruta en gul och sedan en blå ton så får man i regel någon nyans av grönt. Själv använder jag mycket sällan grönt som pigment.

9. TILLVERKNING AV SPÄNNRAM Nu är vi framme vid spännramen. Förr, under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet, hade man kilramar för att det skulle vara lätt att snabbt kunna spänna upp en ram ute i naturen (under impressionismens tid). Numer har man återgått till fasta ramar och då brukar jag använda lamellskivor som jag låter en brädgård såga på längden. "Lamellbrädernas" längd blir då 2400 x 60 x 18 mm. Fördelen med de här bräderna är att de är mycket mer stabila än vanlig furu i samma dimensioner. (De vrider sig inte om klimatet blir för torrt). Man behöver inte såga 45-graders vinklar här utan endast rakt av. För att duken inte skall ligga an på hela "bräd-bredden" skjuter man med en kraftig häftpistol fast en kantlist när man sammanfogat själva "rambräderna". Kantlistens dimensioner är 21x9 mm vilket man måste ta hänsyn till vid kapningen av lamellbräderna.
Fastskruvning av hörnbeslag (Spikbleck tror jag de heter trots att jag skruvar fast dem) och kontroll av 90-gradersvinkel. Diagonalmåtten får inte avvika mer än 2-3 mm på den här storleken av spännram.

Häftpistolens stift måste vara långa nog så att de går genom kantlisten och en bit till. Det behövs rätt så många stift, dock inte så många som när man spänner själva duken. Stift 13/14 för "Rapid" pistoler brukar gå bra. I dag finns också 13/20 som är ännu bättre att använda, men alla häftpistoler klarar inte denna längd. Om man spänner mycket duk är det vettigt att skaffa sig en elektrisk häftpistol. Själv har jag en "RAPID R213 FINELINE" som fungera bra. Täcklisten måste sticka upp litet ovanför "brädan". Man lägger alltså en kartongremsa eller liknande med ca 3 mm tjocklek så får man en jämn kant när man placerar listen mot bordet. Se bilden ovan till höger.
Avfasning av hörn. Verktyget är en vanlig plattfil.		Förborrning för skruvöglorna för kommande hänglina. Öglorna placeras enligt bilden. Då blir de inte utskjutande.
Se till att öglorna kommer en bra bit ovanför mitten i höjled. (Då hänger bilden mycket bättre på väggen).

10. UPPSPÄNNING AV DUK Det är viktigt att de fyra första häftklamrarna kommer rätt på en gång. Om man på spännramen markerar de fyra mittpunkterna och gör likadant på målarduken, så blir det lättare att komma rätt.
Börja med att fixera målarduken på mitten av ena långsidan. Därefter drar du rakt över bredden och fixera mittpunkten på den andra långsidan. Låt spännram och duk ligga på ett bord vid fastskjutningen. När man är klar med fixering av de två klamrarna på långsidorna kommer fastsättning av mittpunkten på kortsidorna. Till skillnad mot när du spänner en screenramsduk kan du här, när det gäller en målarduk, dra rätt så hårt. Nu fortsätter du på ena långsidan och drar både utåt och neråt/uppåt mot hörnet. Se på ritningens sifferordning. (Den bilden är egentligen gjord för hur man spänner en screenram men i stort fungerar det på samma sätt vid spänning av målarduk). Är det en stor duk kan det vara idé att ha den stående när du väl fäst de första fyra stiften. På första långsidan drar du mer neråt/uppåt än utåt. Detta gäller första omgången. Man spänner i två omgångar. Först något glesare mellan stiften och sedan tätt. Placera stiften på diagonalen.
Fastskjutning av de fyra första häftklamrarna
Fastskjutning av duken på spännramen. Till höger invikning av överflödig duk på baksidan
Den del av duken som man tar tag i med spänntången bör vara ca 5 cm bred. Är den bredare gör den motstånd inne i tången och är den för kort så får man inget bra fäste. Totalmåttet på duken före uppspänning bör alltså vara 10 cm längre och 10 cm bredare än bildytan (spännramen). När man väl spänt duken skall man inte skära bort överflödig duk utan i stället vika in den på baksidan av spännramen. Annars har man ju ingen möjlighet att spänna om målningen om det någon gång i framtiden skulle behövas.
		11. MÅLNINGENS BAKSIDA (STÖTSKYDD OCH INFO) För att nu göra baksidan litet snyggare men framför allt för att skydda den mot stötmärken, brukar jag skruva fast en 5 mm kapaplastplatta med utskurna hål för hänglinan. Innan det momentet har jag förståss satt på en slutramlist. Oftast i ren aluminium men ibland målad. Det finns en matt kvalité som går alldeles utmärkt att sprutmåla med akrylfärgerna. Kapaplasten är ett väldigt bra material till litet av varje. Den väger litet, är stabil och okänslig för fukt. Fungerar också bra som extra bakstycke vid inramningar av grafiska blad.
Tillskärning av hålen i bakstycket (kapaplasten)

Litet text om bilden och material jag använt brukar jag också numer fästa på baksidan. Nu är det klart att fästa hänglinan. Jag brukar använda spunnen nylonlina. Den är väldigt stark och skadar inte andra bilder om de skulle komma i beröring med varandra. FANFAR akryl 100 x 100 cm
Tillbaka till Start (Home) Tillbaka till "Teknik" Det finns också en sida med olika grafiska tekniker. Klicka här eller i i den gröna menyn längst upp på sidan.