Detta var sista bilden på den retrospektiva delen.

Redan den 20 november samma år (1977) hade jag en ny utställning med mina "vanliga" bilder.
Torsten Ahlstrand, före detta Borås konstmuseums chef, nu ej mer i livet, skrev katalogens förord. Han hade tidigare varit mycket intresserad av mina målningar. När jag tillsammans med några andra dalsländska målare var inbjuden att ställa ut på Borås Konstmuseum 1971 köpte han en målning till museet. När han skrev förordet till Dalslands Konstförenings utställning på Liljevalchs Konsthall i Stockholm, kom han i kontakt med mig igen.  Han ville komma hem och se mina målningar innan han skulle formulera sitt förord. När jag sedan läste vad han skrev blev jag smått generad men samtidigt också glad och förstod att jag nog valt rätt bildspråk. Så här skrev han i katalogen.

"MÖTE MED EN MÅLARE

Några snabbt flyende timmar hemma hos Björn Carlén. En avskild, entydig miljö, ett geometrins mikrokosmos: möbler, tavelhängningens inre logik, temaframtoning, musikaliteten. Ingen utskänkning av prydnadsobjekt, den renaste renhet råder. Ett meditationens hemvist, om man så vill. Känslan av fågelrymd och frihet överväldigar i detta konstnärens husly, där hans egna verk i rum och galleri betraktar besökaren.

Allestädes närvarande Björn Carléns målningar, teckningar och grafik. Framför allt de förstnämnda. Men denna egendominans är inte ett självförhävelsens överslag, fastmer ett symptom på sträng självdisciplin. Ett slags storfamilj är hans målningar där de kontrasterar med de vita väggytorna, konstnärens barn, blod av blod, ande av ande. De existerar utom och inom honom, där sker ett ständigt samtal, fälls repliker, förmärks lyssnande, tystnad. När dialogen en dag känns slutgiltig händer uppbrott, flyttfågelsfärd. Mottagare är du och jag.

Björn Carlén är en klostermänniska. Ensamhet, distans. Men aldrig klyfta, tantalisk övergivenhet. Att upptäcka en öppning i muren. När förlåten rämnar - att varsebli en väg utåt. Där finns samliv, de tusen och en rottrådarna. Karaktären Carlén är alltigenom en givandets människa. Han vill att hans medmänniskor skall umgås med hans bildskapande, stiga in i hans bilder. Och han gör det villkorslöst, med den öppenhet och generositet som är ett karakteristikon i Andens rike. Hans måleri är ett symbolspråk men utan en olärbar eller otillgänglig syntax. "Inlärningen", mottagandet beror av dig och mig. Björn Carlén kan inte tänka sig de döda språken i konsten, han mumifierar inte bilden. Och när han själv lyssnar till oss, gör han det trovärdigt och tillitsfullt. Eller som han med egna ord uttrycker det: "Jag använder ett symbolspråk. På det sättet låser jag inte åskådaren utan hon eller han har frihet att tolka helt fritt. På det sättet kan en mycket rikare kommunikation uppstå mellan bilden och åskådaren. Flertydiga bilder känns för mig mest riktiga". Är det inte både slösande och övertygande sagt! En sådan konst manifesterar givandets - mottagandets glädje och grokraft.

Originaliteten visar sig i valet av umgänge och vänner. Rymdforskningen under 60-talet blev för Björn Carlén något av en uppenbarelse. Ett kosmos av oändlighet och ljus, rörelse och vibration, immanent i hans idéer och föreställningar. Ännu tidigare vidgade han sin idésfär med förkunnelsen från Bauhaus, där Wassily Kandinsky en gång var lärare. Kandinsky talar till honom genom sina tankar i "Om det andliga i konsten", där ett huvudtema är den inre nödvändighetens princip. Låt mig citera: "Konsten skall tjäna människosjälens utveckling och förädling - triangelns rörelse. Den är ett språk som ensamt (genom sin egen unika form) kan förkunna de ting som för själen är dess dagliga bröd." Konstens inre värde, den inre nödvändigheten, det för själen nödvändiga. Och slutligen Piet Mondrian. Föreställningen om form och komposition som självständiga realiteter vilka kan åskådliggöra den universella harmonin. Piet Mondrian oktober 1917: "Den verkligt moderna människans liv är varken rent materialistiskt eller rent emotionellt. Det präglas snarare av en det inre livets autonomi, som ökar allteftersom detta blir mer och mer medvetet om sig självt."

I detta andliga syskonskap har Björn Carlén funnit sig själv. Då är inte klosterlivet svårt, kammartillvaron ödslig, självtukten plågsam. Han lever i ett potentiellt kraftfält, där till synes kaos råder, där färger, former, figurer tränger till frihet och harmoni. Ur idén om en kosmisk lagbundenhet bryter sig livet fram, kaos (oreda, förvirring) betvingas och omskapas till ordning (disciplin, mening). I denna skapelseprocess "växer" visionen fram, där konkreta bildelement förenar sig i villkor av rörelse, harmoni och ljus.

Klotet är den mest fulländade formen - säger Björn Carlén. Rörelse, vila, bestämmelseort, mänsklighet. Det mänskliga är kärnan i Björn Carléns budskap. Människan som individ, människan i gruppen, i kollektivet. Mot en kommunikation av materialism, normlöshet, mänsklig förnedring och irreligiositet ställer han ett sammanhang av meditation och stillhet, människans inre värde och det andligas existens. Björn Carlén är en betydande tillgång - nödvändig, säger jag gärna - i dagens svenska konst."